”Känsliga städer” - Essä

John Peter Nilsson

Den kanadensiske filosofen Marshall McLuhan publicerade 1964 den epokgörande boken ”Understanding Media” [”Media, Människans Utbyggnader”; svensk översättning 1967]. I den myntade han begrepp som ”den globala byn” och ”media är meddelandet”. Men han skriver också om skillnaden mellan industrisamhället och informationssamhället. McLuhan menade att man kan förstå industrisamhället som en utbyggnad av människans muskelkrafter. Maskinen gör det som människans muskler gjorde tidigare. Fast bättre och snabbare. Informationssamhället (eller som man sa då – mediasamhället) kan förstås som en utbyggnad av människans centrala nervsystem. Kameran ser bättre än våra ögon. Mikrofonen hör bättre än våra öron osv.

I dagens informationssamhälle har McLuhans iakttagelser blivit vardagens verklighet. Radio, teve, tidningar och internet är inte bara bärare av information och kunskap – de avläser och ibland förstärker privata och kollektiva känslolägen. Medierna kan vara både ställföreträdande gråterskor och hyllningskör åt oss inför händelser av olika slag.

Erik Krikortz projekt ”Känsliga städer” både använder, speglar och avslöjar vår fascination, och kanske till och med vårt beroende, av informationssamhället. Kortfattat har han skapat en hemsida där man kan logga in och anmäla hur man mår. Projektet innefattar alla städer i världen och svaren sammanställs automatiskt. Genomsnittet för just Stockholms del blir en färg som lyser upp fasaden på samtliga fem Hötorgsskraporna i centrala Stockholm, samt visas på hemsidan emotionalcities.com och på en plasmaskärm på Moderna Museet. Krikortz tar helt enkelt känslopulsen på Stockholm. Eller som han själv menar: ”Resultatet blir en psykologisk diagnos på samhället”.

Naturligtvis spelar projektets interaktivitet en stor roll. Krikortz var en av tre initiativtagare till ljusinstallationen ”Colour by Numbers” 2006. Med hjälp av en mobiltelefon kunde vem som helst ringa ett nummer och styra färgbelysningen på de tio översta våningarna i LM Ericssons tidigare teletorn vid Telefonplan i Stockholm. I synnerhet ville de genom projektets demokratiska karaktär (vem som helst hade möjlighet att påverka) få igång en diskussion om stadsrummet överlag. Hur är den enskilda samhällsmedborgarens inflytande på stadsbilden? Kan man utan att bryta mot lagen påverka det offentliga rummet som ju till största delen styrs av kommersiella och politiska krafter?

”Känsliga städer” ställer en ganska vardaglig fråga till oss: Hur mår du? Men det är en fråga som vill skapa eftertanke och omsorg. Någon bryr sig. Men det är ingen medmänniska som frågar. Genom att låta det offentliga rummet, såväl Hötorgsskraporna som internet, både ställa frågan och visa svaret, komplicerar Krikortz omtankens omfattning. Jag kan inte låta bli att tänka på de interaktiva tjänsterna som finns på nätet. Utan att träffa någon människa ansikte mot ansikte kan jag ställa frågor till exempel om min hälsa och få ett svar, visserligen undertecknat med ett namn, men ändå anonymt.

Jag uppfattar dock ingen entydig kritik mot den anonyma medieteknologin hos Krikortz. Han använder teknologin som ett kommunikationsverktyg. Däremot finns en kritik mot användningen av det offentliga rummet. Han har själv formulerat: ”Reklamen dominerar det offentliga rummet, påpekar våra brister och talar om vad vi behöver för att må bra. Vår ekonomi är en ’bristekonomi’ som bygger helt och hållet på otillfredsställelse. Genom ljusinstallationen kan stadens invånare kollektivt själva tala om hur de mår och dessutom på Stockholms största projektionsyta.”

Projektet är en rättfram och ärlig uppmaning att reflektera och bry sig om varandra. Även om Krikortz använder sig av ny teknologi fortsätter han en lång konsthistorisk tradition att påpeka stadens brister och förtjänster. Många har skildrat stadslivets kollektiva lustar men också tragiken att bokstavligen leva nära varandra utan att komma varandra närmre. Liksom i ”Colour by Numbers” adderar han dock den nya teknologins möjligheter till interaktion. Staden framträder som en organism. En ständigt föränderlig organism. Men lika märkvärdigt är själva konstverket som också framträder som en föränderlig, organisk kropp. ”Känsliga städer” finns enbart i hur projektet bemöts och används. ”Staden pratar med oss genom oss själva”, som han själv påpekar.

Ett dominerande mänskligt drag är vår längtan efter bekräftelse. Det gäller inte bara strävan efter lycka. Jag mår kanske lite mindre dåligt om andra också mår dåligt. Det finns dock en ironisk poäng att låta datorer strukturera och kommunicera mänskliga känslor. Följdfrågan varför vi är lyckliga eller sorgsna ställs aldrig i Erik Krikortz Internetundersökning. Kanske blir resultatet då en uppmaning till oss att faktiskt börja tala med varandra? Inte som en alldaglig artighetsfras utan mening eller medkänsla. Utan på riktigt.

Essän publicerades i en utviksfolder till utställningen ”Känsliga städer” på Moderna museet.